fredag 30 augusti 2013

Sensommarregn.


De enda ljuden som hörs är regnet som långsamt duggar ner runtomkring mig, mina sandaler som skrapar strävt i asfalten med varje steg och klickandet av klor från min Khans tassar.

Klockan är snart 03:00, jag går sakta ned för en gata i Helsingfors. Det är svart. Förutom för det orangea skenet från gatlamporna som skapar en skarp spöklik kontrast med lugnt dansande skuggor.

Någon enstaka gång hörs en avlägsen bil som sakta kör något kvarter bort, och det slår mig, att det är lika tyst som hemma i Aspås. Det är inte samma tystnad, tystnaden i hembyn är större. Så stor att en bil på E14 många kilometer bort bryter vakuumet. Tystnaden här är annorlunda, men lika tyst.


Den syreberikade luften från regnet är tung att andas men uppfriskande, och blandat med doften av våt asfalt och jord känns bröstet lätt. Det är en lättnad.
På dagen har jag druckit kaffe. Jag har inte druckit kaffe i stora mängder eller regelbundet på över sex år.
Det här kaffet var gott, vanligt gott svart kaffe. Sånt kaffe man hoppas att få efter varje lunch, men sällan, om någonsin, får.
Under kvällens arbete drack jag girigt fyra stora muggar svart svart kaffe, utan att tänka på möjliga konsekvenser, eller varför jag egentligen slutade dricka kaffe.


Det är fortfarande så varmt ute att friskheten från regnet är välkommen, och medan jag promenerar fram under trädallén hinner dropparna som letat sig igenom lövverket och funnit sin väg till min tröja torka av min kroppsvärme innan en ny droppe hittar till samma ställe.


Några timmar efter kaffet ligger jag i våran säng, med en konstig känsla i bröstet. Jag kan inte sova. Är det en konstig känsla i bröstet? Konstigare än när jag bara har legat hoptryckt på sidan?
 Jag kan inte minnas hur det brukar kännas.
Att jag druckit för mycket kaffe har jag sedan länge glömt. Kommer smärtan ifrån mitten av bröstet, eller strålar det från hjärtat? Bara frågan får min puls att öka. Jag vill inte väcka min sambo, fast jag vet att hon skulle inte skulle bli sur, för att jag vet att hon skulle oroa sig i onödan. För visst är det i onödan?
Tänk så sur hon skulle bli om jag inte sa något och det var på riktigt...


Det hypnotiska ljudet av stilla regn bryts av ett kraftigt rafsande bland löven. Khan har hittat något intressant och sprätter jord och löv så hårt han kan bakom sig. Jag tittar på hans genuint lyckliga uttryck medans han gräver och kommer på mig med att le lika fånigt själv. När jag tittar upp ser jag tidningsbudet, som på andra sidan gatan titta mot mig med en lätt undrande blick. Jag fortsätter le mot honom och nickar lätt hälsande innan han försvinner upp i en mörk trappuppgång.


Att ligga i sängen och leta efter smärta i bröstkorgen samtidigt som konturerna av nytvättade skjortor på tork i mörkret spelar spel med tanken är inget som kommer få mig att somna fortare, tänker jag och kliver upp försiktigt för att inte väcka min tyst sovande fästmö. Samtidigt som jag tyst klär mig kommer Khan trippande och viftar hoppfullt med svansen samtidigt som han blickar mot ytterdörren.
- 'Ja då' försäkrar jag tyst och Khans ögon tänds samtidigt som han skuttar uppspelt mot tamburen.
I samma ögonblick som jag kommer in i köket kommer jag ihåg kaffet jag drack tidigare. Lättnaden över att ha en förklaring till varför jag inte kunde somna är stor, men smärtan i bröstet är ändå närvarande. Frisk kvällsluft kommer lugna, intalar jag mig själv och smyger ut med hunden.


När jag först lämnade den trygga byggnaden och upptäckte regnet blev jag först förvånad och sen förargad, men förargelsen gick snabbt över. Regnet agerade lock över stadens vanliga ljud, över stadens vanliga ljus, och över ångesten som började krypa från smärtan ur mitt bröst. Och nu när min promenad närmar sig sitt slut är även jag lika lugn som staden.
Väl vid dörren till trapphuset sätter sig Khan ner duktigt och väntar på att få komma in, även han ser fram emot att få komma in och lägga sig och kan lugnt vänta till morgondagen för nya äventyr.
Väl uppe lägger han sig fort på sin kudde och somnar. Själv vet jag att det kommer ta ett tag till innan jag kan sova. När jag blickar mot sängen ser jag hur min flickvän har letat efter mig med sin arm i sömnen och nu ligger halvt på min sida och kramar mitt täcke. Jag ler fånigt igen och smyger till mitt skrivbord. Jag tar med mig ett glas av min favoritwhisky, en gåva från den sovande skönheten i sängen, och sätter mig ner med med mjuk jazz spelandes ur hörlurarna och väntar på att ögonlocken sakta blir tyngre.


"Man ska inte vara rädd för att dö, man ska vara rädd för rädslan att dö." Sägs det.
Modiga kloka ord. Men jag tror att när tanken flyktigt kommer över en, ska man minnas att i rädslan för att dö återspeglas allt det du just vill leva för.


Utanför huset hörs nu bara regn.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar